Klockan är tio i ett och jag kan inte sova. Jag ligger och tänker på ett underbart förhållande jag hade med en kille. Och jag saknar det. Mycket. Jag saknar inte honom utan tanken på honom. För honom har jag slutar älska för länge sen, men inte tanken på honom. Han har sårat mig så sjukt mycket att jag inte borde bry mig längre, utan borde ha slutat tänka på honom eftersom det var fyra veckor sedan vi gjorde slut. Och jag vet liksom inte vad jag ska göra. Jag vill inte se honom. Inte höra honom, och inte prata med honom. Men jag känner mig tvingad. Eller jag vet inte. Men jag saknar det. Mycket. Jag vet att ni som läser inte kan göra något åt det här, men jag vill bara öppna mig någonstans eftersom alla mina kompisar sover, men hoppas ni somnade innan mig, god natt annars